Det rinner i blodet... permanent bläck!

Hello Kitty! Hello trattuering!


En av höstens många begravningar. Vi ses i Nangialia, lilla mus.

Lite mer Edit - with love.

Även tysta barn är värda uppmärksamhet. Hemma har vi för tillfället 2 snälla och tysta. Och en obstinat och utrymmeskrävande.
Här får en tyst lite mer utrymme för att hon är en sådan stjärna!

Edit hänger med på en kvällspromenad med hunden och det är stora mössan på.



Med strumpor i skorna sitter de kvar på foten och fungerar på rätt sätt. Edits favvisar!


Lika smidig som sin mamma!


Hon leker med dubbelhandsfattning. Ännu ett begåvat barn.


Trädgårdshäng.

Den första måltiden.

Ja, tiden bara rinner iväg. Och då var det dags, i lördags.
Blenda hjälpte mig att dokumentera, älskade stora, kloka flickan.


Allt måste voxbloggas.


Blenda provar nya vinklar.


Dokumentationshysteri.



Det gick bra i början men sen var det nog tyckte Edit. Smakade gojja.

400

Kross-bloggning - Ovanders.

Världens bästa coverlåt.
Susanna – Without You
Harry Nilsson – Without You

Mopperun 10

Mopperun firar 10 år i Östra Grevie. Jag tror vi är inne på vår 4:e. Bättre och bättre för varje år. Närmare och närmare motorsporten rent generellt och mopedägare specifikt för varje år som går.

Polisen på plats och styrde upp lag och ordning.


Volym: högt. Doft: oljeblandad bensin.


Hebbe slår kullerbytor i väntan på dragracing-finalen. Blenda och Elsa gymnastiserade också strax innan, ända tills Jon lurade dem att man fick löss av gräs.


Ines & Jon. Filter 1974.


Efter moppe - grill. Filter Tilt shift.

Arbetarbarn.

Idag fick jag hjälp med att sätta fikonsticklingar. Vackra fina snälla barnen.







Resultatet.

Grönt igen i nyrensad rabatt.



Vi får se om det blir nåt, vet inte om jag fick rätt skott i all hast. Men det ser fint ut.

Paus, innan...



Hundpromenad.

Stenplockning.


Fram från gömstället.


Och sen blev det kurragömma en lång stund.


"Mamma, ta kort på oss och skriv till mormor och morfar att "Vi är ute i åkern och gömmer oss.""


Edit och jag var också med - lite mer laid back.
Ännu en härlig septemberdag. Höstens räddning. Mammans räddning.

Älmhult gav nya vyer.

Helgen som gick spenderades hos gamla grannar sen Möllevångstiden.
Vi har blivit fem fler, sex om man räknar med Akila, som var med. Och det var lika trevligt som alltid. Det mesta av helgen får vi bära med oss i minnet för kameran användes inte alltför flitigt.


Mannen vid spisen, här precis som hemma.


Betty saknas på bilderna, för det är faktiskt, jo....


Ja - Edit i barnstolen. Där satt hon hur bra som helst!


Så vi fick hem och testa.


Och alla tyckte det var kul.


Och alla ville vara med.


Och alla engagerade sig.


Hon ser plötsligt så stor ut...


...och väldigt lycklig.

Nya tider och nya vyer.

Semestern 2009 i den analoga backspegeln

Fotolabbet väcker liv i semesterminnen såhär lagom till sensommarvärmen med att skicka tre rullar framkallad film. Sköna papperskopior i råformat och helt oförlåtande skruttkameror. Det är både suddigt, felexponerat och alldeles, alldeles fantastiskt fint. Tre rullar från tre olika kameror.

Vi börjar med Canon F1, en klassisk systemkamera från tidigt 70-tal. Fantastiskt ljud, bra skärpeljup och bra tyngd.

Farmor, Farfar och Edit i Algustorp.


Hebbe njuter av Almaån som driver förbi och dånar i öronen. En och annan sten kommer nog kastas i ån innan vi åker vidare.


Den tidigare visade regndansen. Skön kille.



På Tjärö. Barn sover. Kvällens lugn lägger sig. Chips. Vin. Metspö. Hasselmöss.


På väg hem från Tjärö. Här hade vi kunnat stanna längre. Trots regn och blodiglar.


Fina barnen åker fina färjan.



Tillbaka hemma så funkar lilla poolen ungefär lika bra som havet.



--------------------------------------------------

Min gamla Minox har en kärvande mekanik som gör det svårt att veva fram filmen och de flesta bilderna saknar riktig skärpa. Men den är fantastiskt tyst och snygg.

Fälten utanför vårt köksfönster. Sköna färger och snygg vinjettering.



Hebbe springer ut i havet som det vore 1972.


Och hänger på stranden som det vore 2009.


--------------------------------------------------

Den lilla Olympusen var ett loppisfynd för 20 kronor precis innan vi gav oss iväg på semestern. Liksom Minoxen är den liten och tyst, men tar fantastiska bilder.

På väg ut mot Tjärö. Till havs...


I väntan på fisk och fiske.


Familjeporträtt. Hebbe är på väg in i bild.


4 minuter senare. Ösregn och långt från sjöboden.


På väg mot nya äventyr.


Blodigelsviken.


Hemma igen. Utsikten från köksfönstret igen. Dessa eviga fält, magiskt monotona.




Akila. Soldnedgång.




Ett av många bad, före och efter med någon felaktig frammatning.


--------------------------------------------------

En uppdatering för er som inte hänger med vilka kameror som har använts...

Ett fint och snabbfotat besök i studion

Mamman sprang halvmaran, jag fick två galna barn i studion. Full fart, lyckades knappt fånga dem på bild. Vidvinkel och snabbare slutartid nästa gång...

Liten ser upp till stor.

"Mamma - ta en bild på när jag kör Edit i vagnen!"
Denna lilla ungen får så mycket kärlek så hon blir nästan alldeles krossad. Hennes mamma blir helhispig i vilket fall.

Men Blenda är ju så fin med henne. Jag ska öva mig på att slappna av. Lovar.

Det knakar.

Stora tjejer nu.



Äter upp sin mat på rekordtid - nåja, pannkaka med sylt och grädde.


Inga problem att ligga på magen längre.


Edit, 15 vek, pysslar och dreglar.

iFORM-loppet!

Så var det då dags! Dagen D.
Jag var nervös, som på den gamla goda tiden. Men också ganska uppgiven. Mina vader krånglade och gav inte med sig. Uppladdningen var seriös, konditionsträning på både cykel och genom löpning. Klockade tider varje gång. Massage för vaderna och Ki-balans med ordentlig genomstretchning dagen innan. Men ändå så funkade inte vaderna.
Men så kom det en liten ljusning - proffsmassage på området - 5 minuter innan start.
Och det kändes bra.
Modest och mesig som jag var trängde jag mig inte fram i startfältet och fick sicksacka mig genom loppet. Vid 3 km fick jag stanna - vaden höll på att låsa sig helt efter några hundra meter på asfalt. Men med koncentrerade steg ökade jag sakta tempot den sista kilometern och de sista 200 metrarna sprang jag sönder vaderna helt.
Men jag njöt - jag var så nöjd att jag kunde springa alls - så de sista 1,5 bara njöt jag.
Klockad på 27,39 och en 114:e-plats av 1509 kvinnor som sprang 5 km.

Och Johanna! Hon sprang in på en 12:e-plats på 23,25 och jag är mäkta stolt över henne!!

Anna-Maria klarade sitt mål på under 30 minuter, sprang runt på 29,31 en hedersvärd 239:e-plats och är också superpeppad att göra om och göra bättre - precis som vi andra.

Vilken rolig kväll - Tack mamma och pappa för passning av Edit. Och tack till Claes-Göran som hejade och gav mig en liten energikick halvvägs! Det kändes precis som på den gamla goda tiden. Fast föräldrarna tyckte att vi var lite trevligare att ha att göra med nuförtiden - så något har vi blivit bättre på!!



Radarparet!


Lika roligt att ses varje gång - även om det är långt mellan de gångerna.


Johanna ser ruskigt oberörd ut!


Och jag ser ruskigt trött ut.


Nästa gång får inte gravidmagen följa med.


Tror bestämt att Anna-Maria hade en hel del kvar att ge.


Lite bättre position i startfältet för henne nästa gång och hon kan dra av en minut på bara det!


Ont ont ont - massagen efter gjorde så att jag åtminstone kunde ta mig hem.

I´ll be back!!